Det här känns som ett ämne som behöver lyftas lite då och då. I vårt moderna samhälle där allting ständigt handlar om prestation och ditt värde konstant mäts genom vad eller hur mycket du kan tillföra samhället har allting också lyckats bli svart eller vitt. Jag ser det på många ställen och i många sammanhang men det jag kommer hålla mig till just här är föräldraskapet, att ha barn eftersom det är en stor del av min vardag just nu och lätt att ta exempel ifrån.

Att vara förälder är ett enormt ansvar och utöver det döms vi konstant av ögon utifrån. Jag har inte några större problem med krav eller press utifrån, jag skiter i vad andra tycker men jag pratar mycket med folk och jag läser mycket och det verkar vara ett enormt stort problem att man upplever krav från omgivningen, krav från samhället och en massa press. Man ska minsann vara tacksam över att vara förälder och man ska lyfta allt det magiska med att vara mamma och den obeskrivliga kärleken man känner till sitt barn.

Allt det där stämmer. Det ÄR underbart att ha barn. Kärleken ÄR obeskrivlig och ljuvlig (och plågsam stundvis). Jag ÄR tacksam bortom vad ord kan beskriva.

En en grej till… det ÄR skitjobbigt att ha barn ibland. De kräver enormt mycket tid och det går liksom inte att ta en paus och sen börja om. Det är inte någon Tamaguchi där man får en andra chans om man misslyckas med att hålla djuret vid liv. Barnen behöver exakt lika mycket omsorg de dagar man har migrän, är magsjuk eller har 40 graders feber som de gör de dagar man är fullt frisk och energin är på topp. Man behöver offra en del av det man tycker om att göra (olika mycket beroende på hur man vill vara som förälder och vilken typ av relation eller förutsättningar man har). Och det är okej! Att det ibland är svinjobbigt att ha barn betyder inte att man inte älskar sina barn eller inte är tacksam över att de finns. Det betyder bara att det ibland är lite tufft.

Jag saknar delar av mitt liv innan barn som bara den. Jag saknar att kunna sätta igång mina pysselprojekt när helst jag känner för det. Jag saknar att kunna träna 13 pass/vecka. Jag saknar att kunna breda ut mig i sängen och sova/vara vaken precis när jag känner för det och jag saknar att kunna sitta och njuta av en varm kopp te och göra en morgonritual utan att bli avbruten och behöva värma teet 132 gånger. Samtidigt som jag saknar de där grejorna älskar jag att jag har mina små trollkottar och det finns ingenting i världen (inklusive alla de där sakerna jag saknar) som jag skulle byta ut dem mot. Jag kan sakna de där sakerna och samtidigt älska mina barn. Jag kan tycka vissa dagar (ibland långa perioder) är otroligt utmanande och rent utsagt sjukt jobbiga och samtidigt vara otroligt tacksam över att just jag får vara mamma till mina barn. Jag kan vara otroligt mätt på närhet och vilja ha min kropp i fred en stund och ändå älska att ha mina barn nära och alltid, alltid, alltid finnas där med en öppen famn för dem. Jag kan ha två tankar i huvudet samtidigt.

Jag vet inte vem som behöver läsa detta eller höra detta men jag vill bara säga att det är okej! Det är inte bara okej utan det är 100% naturligt att känna så ibland, kanske till och med ganska ofta. Det är okej att prata om och lyfta att det ibland är jävligt jobbigt att vara förälder för det är jävligt jobbigt att vara förälder. Eller jävligt jobbigt rent allmänt trots att man har ett fint och rikt liv med många privilegier. Det är okej att både vara tacksam över det man har och tycka det är motigt ibland. Så skit i om det finns krav eller press på att du ska känna eller uppleva saker på ett eller annat sätt. Dina känslor är dina och du har rätt till alla dina känslor.

Ljus och kärlek!